Ledare

En ohållbar nollvision

I mitten av november övervarade jag den nationella växtskyddskonferensen, som ordnas vart tredje år av SLU:s nätverk för växtskydd. Med tanke på de senaste decenniernas förlorade forskarkompetens och rådgivning kring växtskydd i Sverige är det högst välkommet att SLU har tagit initiativ till nätverket. Det leds av Anneli Lundkvist, docent och forskare med en bakgrund inom reglering av ogräs på åker- och betesmark och ogräsens påverkan på jordbruksgrödornas avkastning och kvalitet. Ytterst centralt för både jordbruk och trädgård och hon ska ha all heder av att tillsammans med sina kollegor ha planerat och genomfört konferensen.

Men trots det goda initiativet och den kompetens som kom i daga under konferensen lämnade den en lite besk eftersmak och en svag känsla av oro. Det var främst uppgivenheten som fick mig att fundera på, inte bara det moderna växtskyddets utan även i förlängningen odlarnas framtid.

Växtskyddet i den nordiska zonen dit Sverige tillhör brottas med en rad problem. Här finns några av de starkaste lobbyorganisationerna mot kemiskt växtskydd samtidigt som marknaden av de flesta kemiföretag bedöms som för liten, för krävande och för motsträvig för att vara lockande. Detta i kombination med en löpande utfasning av många av våra mest effektiva växtskyddsmedel som riskerar att lämna oss skeppsbrutna på den lantbruksmuseala ö som EU är på väg att bli.

Till detta kommer att SLU:s rektor under former som jag helst inte vill gå in på lockades att skriva under en avsiktsförklaring för en europeisk allians för ett jordbruk fritt från kemiska pesticider. Sedan undertecknandet har forskare med det franska forskningsinstitutet INRAE bildat ett forskningssamarbete som utgår ifrån en produktion utan användning av kemiska växtskyddsmedel.

Självklart påverkar detta både enskilda forskares och SLU:s förhållningssätt till växtskydd. Och självklart påverkar det innehållet på den nationella växtskyddskonferensen och därmed också mitt välbefinnande.

För det är klart oroande om forskningen som bedrivs inom växtskydd utgår från att produktionen i framtiden ska bedrivas helt utan tillgång till kemiskt växtskydd. I samband med att EU-kommissionen inom ramen för The Green Deal antog sin livsmedelsstrategi Farm to Fork gjorde universitetet i Wageningen en konsekvensanalys av strategins mål med en halvering av användning och risk med kemiska växtskyddsmedel. Enligt den skulle en sådan halvering leda till minskad produktion, minskad export, ökad import och dyrare livsmedel till ett sammanlagt värde motsvarande 3,5 miljarder euro per år.

Vad ett totalt avskaffande av kemiskt växtskydd skulle innebära blir i det närmaste omöjligt att överblicka eftersom det skulle äventyra en stor del av den produktion vi bedriver idag. Att utgå från en sådan nollvision går också helt emot den livsmedelsstrategi som riksdagen har antagit och som ligger till grund för den nuvarande regeringens mål att öka produktionen, konkurrenskraften och vår försörjningsförmåga.

Forskare följer finansiering. Om extern och intern forskningsfinansiering gör utlysningar och styr anslag i en viss riktning kommer forskarna att gå i dalerns riktning. Därför är det ytterst viktigt att vi kan föra en öppen diskussion om denna riktning och konsekvenserna av om forskning uteblir inom områden som syftar till att öka produktion och stärka konkurrenskraft och försörjningsförmåga.

Jag tror inte att vi kan bedriva en hållbar livsmedelsproduktion i ordets rätta bemärkelse utan tillgång till kemiska växtskyddsmedel. Och då måste vi inkludera dem i den forskning som bedrivs.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!