Ur senaste numret
Julia Dahrendorf och Philipp Stawarz driver Grönsaksbonden i Strycksele i Västerbottens inland. Här möts man av busande barn, bräkande Gotlandsfår och en stark passion för grönsaksodling. Passionen kan behövas för att driva länets största grönsaksodling på två hektar när frosten slår till – men som tur är har de även mark i Amerika.
Viola besökte paret redan 2019 när de hade börjat sälja prenumererade grönsakskassar och via Reko-ring. Då hade de tre hektar mark. Sedan de köpt granngården har de nu 13 hektar. Tanken är att plöja upp vallen, bli av med kvickrot och knäppar-larver och utöka odlingsmarken för att få en bättre växtföljd.
Att få bo granne med ställen som Pompej, Gottland, Gladaberg och Sirapsbacken här i Vindelälvens dalgång nio mil inåt landet från Umeå hjälper kanske upp humöret när termometern ännu en kväll visar att det kan vara frost på gång. Upp och ut, sent eller mitt i natten, dra duk och kånka sandsäckar.
Här kan det bli minusgrader i juli. Frosten slår oftast till i juni och september men även i augusti. Och juli, som sagt. Fast det är extremfall.
I Amerika fem kilometer bort alldeles vid Vindelälven är det cirka 1,5 grad varmare. Här odlas cirka ett hektar. Efter en extremnatt när all squashen frös trots tre lager duk får squashen numera husera i Amerika tillsammans med pumpor och en kompott av allt som odlas uppe vid huset.
Frostnätter till trots – det hjälper förstås att Julia och Philipp är mitt i livet, i sena 30-årsåldern; även att deras tre barn 6, 8 och 10 år, kan växa upp och springa fritt och busa här i skogen och kring husen ger energi och glädje.
Läs mer i tidningen…
Som prenumerant kan du även läsa äldre nummer i vårt digitala arkiv.
Ur senaste numret
I ett ljust konferensrum, där väggarna pryds av stora fotografier från odlingen, tar Lars ”Mille” Wall Persson emot med ett leende. Över en kopp kaffe samtalar vi om händelserna som präglat Lars liv, valen han har gjort och människorna som format honom.
Det som kanske präglat honom mest är uppväxten. Lars kommer från en liten gård i Asmundtorp. Hans far tvingades arrendera ut marken eftersom gården var för liten för att bära sig ekonomiskt.
– Det var något jag ogillade. Jag tyckte inte om känslan av att allting försvann. Jag bestämde mig redan då för att det här skulle jag ändra på, berättar han.
Och på den vägen är det. Viljan att bygga upp något eget har varit en stark drivkraft.
– Jag har levt min pojkdröm hela livet – nämligen att bli någon slags lantbrukare. Det har spelat väldigt stor roll för mig, och gör det nog fortfarande, funderar Lars.
STUDIER I ULTUNA
Efter gymnasiet arbetade han på olika gårdar. Planen var först att utbilda sig till lant mästare eftersom det praktiska arbetet lockade. Men livet tog en annan riktning och han sökte i stället till agronom utbildningen.
– Har man en liten gård behöver man ha något att falla tillbaka på, var mina föräldrar noga med att påpeka. Samtidigt har mitt yrkesliv ändå blivit väldigt praktiskt.
Agronomutbildningen gav kunskap, men framför allt perspektiv.
– Jag lärde mig att professorer inte kan allt. Om jag haft någon auktoritetstro tidigare försvann den snabbt!
Efter examen arbetade Lars under tio år som tjänsteman med lantbrukskemikalier och därefter på Olssons Frö. Där väcktes tankarna om att skapa lönsamhet på mindre arealer genom högvärdiga grödor.
– Inom grönsaksodling handlar det inte om att ha många hektar. Det handlar om att få fart på den mark man har.
Läs mer i tidningen…
Som prenumerant kan du även läsa äldre nummer i vårt digitala arkiv.
