Ledaren

Hållbarheten står på fyra ben

En av grundpelarna i livsmedelsstrategin – både den ursprungliga och den reviderade versionen som väntas till hösten – är att konkurrenskraften i svensk livsmedelsproduktion ska stärkas och produktionen och därmed försörjningsförmågan öka. Pandemi, energikris och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har också pekat på den inhemska produktionens betydelse i kris och krig i vår närhet.

Att kunna försörja sin befolkning med mat, energi och ett tak överhuvudet är fundamentala delar i ett totalförsvar och borde vid sidan av ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet vara ett fjärde ben i hållbarhetsbegreppet. Precis som vi idag prövar alla beslut – även dem som gäller vår militära förmåga – mot miljö och klimat borde de även provas mot vår förmåga till självförsörjning. Och eftersom självförsörjningsgraden är en ganska tydlig avspegling av konkurrensförmågan hos en bransch eller näringsgren så är det som president Clinton aldrig lär ha sagt: It’s the economy stupid.

Allt hållbarhetsarbete bottnar i näringens lönsamhet på kort och lång sikt. Varken trädgårdsnäringen eller jordbruket kan ta på sig några miljöåtgärder utan att först ha kunnat väga dem mot lönsamhet. Vaga löften om en framtida efterfrågan eller preferens håller inte. Skapar du mervärde genom en åtgärd så bör du också få del av det.

Det är klart att kostnaderna för vissa åtgärder och anpassningar inte går att ta ut på marknaden, eftersom de skapar kollektiva nyttigheter som den enskilda konsumenten varken kan eller vill betala för. Men i det fallet måste den kollektiva nyttigheten betalas med kollekt, eller via skattsedeln.

I den så kallade omställning som pågår, där framför allt primärproduktionen ska fasa ut fossila bränslen och råvaror, minska användningen av eller helt utesluta torvbaserade substrat och gärna lagra in kol i mark och bakom bark kommer det så klart att kosta. Sett ur en konkurrensaspekt kommer det att försämra förutsättningen för en ökad produktion, i alla fall om vi i Sverige som så ofta förr ska gå före övriga länder.

Det betyder inte att åtgärderna är fel. Men de innebär också ett dilemma. Sett ur exempelvis ett finansperspektiv ska banker och finansinstitut inte låna ut pengar till verksamheter som är skadliga för miljön. Dels belastar det finansbolagens redovisning av sin hållbarhet, dels fördyrar det upplåning på marknaden. Därför förväntas alltså företagen i de gröna näringarna arbeta för att minska sin klimatpåverkan och bevara och återställa biologisk mångfald.

Men sådana åtgärder kostar – HVO 100 är i skrivande stund 2,60 kronor dyrare än vanlig diesel – och påverkar därmed lönsamheten och återbetalningsförmågan negativt. Så ett förfarande som ska resultera i lägre räntekostnader i ena ändan kan innebära en ökad risk för banken och därmed höjda räntekrav i den andra.

När EU-kommissionen presenterade sin strategi Farm to Fork fick den hörd kritik från bland andra det amerikanska jordbruksdepartementet och en grupp meriterade lantbruks- och livsmedelsforskare på universitetet i Wageningen för att minska både lönsamheten och produktionen i lantbruk och trädgård – totalt närmare 200 miljarder euro per år. Människor på landsbygden skulle få sänkt levnadsstandard och EU skulle gå från att vara netto­exportör inom en rad produktionsgrenar till att bli nettoimportör.

Hade det förslaget provats mot den svenska livsmedelsstrategin – och kravet på ekonomisk och social hållbarhet – hade det aldrig lagts fram. I alla fall borde den svenska regering som själv varit tillskyndare av livsmedelsstrategin inte ställt sig bakom EU-kommissionens med förlov sagt korkade förslag.

Väl medveten om att en pall står stadigast på tre ben så vill jag ändå förespråka försörjningsförmåga som den fjärde delen i hållbarhetsbegreppet.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!