Lennart Wikström
Lennart Wikström
lennart@viola.se

Det tomma glaset

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Den frågan brukar användas för att skilja optimisten från pessimisten – är glaset på väg att fyllas eller håller det på att tömmas?

I dessa tider är det verkligen svårt att ha verklig kunskap om i vilken riktning utvecklingen går. I stället är det många som litar på känslan som kommer till uttryck i exempelvis LRF:s gröna näringslivsindex. En ny rapport publicerades i början av september baserad på intervjuer gjorda under juli månad. Föregående mätning gjordes i april och det sammanvägda indexet för tredje kvartalet har stigit från 88,9 till 96,6, en relativt kraftig ökning.

Bakom förändringen ligger en kraftigt ökad optimism bland växtodlare och animalieproducenter. Något som kanske inte förvånar med tanke på höga spannmålspriser och en god skörd i utsikt och den stora ökningen av mjölkpriset under första halvan av året. Att det inte bara är fråga om känslor stöds av de typkalkyler vi gör för spannmål och mjölk som visar på en kraftigt förbättrad lönsamhet, höjda kostnader och stigande räntor till trots.

Men hur är stämningen bland landets frukt- och gröntproducenter? Inte särskilt god. Där är glaset inte bara halvtomt, utan kanske till och med heltomt. Inte minst gäller det växthussidan som drabbats hårt av kraftigt ökade energikostnader, inte minst på el. I LRF:s mätning är det en kraftig försämring som inleddes förra året, möjligen i takt med att många märkte av de stigande energipriserna redan då. Andra kvartalet 2021 låg indexet på 114,4 och ligger nu på 86,6, den lägsta nivån sedan mätningarna inleddes i början av 2020.

Den huvudsakliga orsaken kan inte vara marknaden. Svenska livsmedel och i synnerhet frukt och grönt har ett tydligt mervärde på marknaden, även om importen rubbar jämvikten med jämna mellanrum. Industrin söker efter kortare leveransvägar och när vi går mot dyrtider blir basmaten viktigare. Visserligen blir också prislappen viktigare, men även importen kostar mer, både med högre produktionskostnader, dyrare energi och transporter.

Det stora problemet är priset på el. Två av landets största tomatproducenter har varit ute i media och berättat att de med nuvarande och väntade elpriser inte tänker odla några vintertomater. Det är fullt begripligt. Den stora merparten av svensk produktion av frukt och grönt ligger i elprisområde 3 och 4, som förväntas få extremt höga prisnivåer i vinter. Visserligen förväntas även priset i område 1 och 2 stiga, men det är ändå på helt andra nivåer.

Regeringen skyller på den kraftigt fördyrade och neddragna ryska gasen, men det är bara en del av förklaringen. Grundproblemet är indelningen i elprisområden. När de inrättades fanns en tanke att med regionala – men kommunicerande – elmarknader skapa incitament för att investera i elproduktion närmare förbrukningen. Tanken var att det skulle ske genom byggnad av kraftproduktion eller genom ökad överföringskapacitet.

Om det hade varit en framgångsrik plan hade vi idag haft ungefär samma elpris i hela landet. Men genom att missgynna planeringsbar el, läs kärnkraft, har den faktiska produktionen minskat och inkompetens och bristande planering har försenat utökad överföringskapacitet. Dessutom är elnätet i söder sammankopplat med kontinenten där priset sätts av kostnaden för den sist producerade kilowatten, vilket driver upp priset i södra Sverige ytterligare. Dessutom debiteras överförings­avgifter av el från norra Sverige varje gång elen passerar gränsen mellan elprisområdena – enligt uppgift 80 miljarder kronor som bränner i Svenska Kraftnäts fickor.

Om vi ska ha kvar någon växthusodling i södra Sverige måste vi få ett rimligt och planerbart elpris. Det kan uppnås politiskt genom att göra Sverige till ett elprisområde och genom att stimulera investeringar i planerbar elproduktion. Då kanske glaset börjar fyllas igen.

Som prenumerant har du fri tillgång till alla utgåvor i digital form sedan 2016. Till arkivet!